måndag, november 26, 2012

Raymond Scott (Sonic, 2006)

Det här publicerades som en av tidningen Sonics "Outro"-krönikor. Raymond Scotts gärning är inte lika ouppskattad idag som jag uppfattade att den var 2006 samtidigt som musiken som utgjorde den tidens våg av tysk electrohouse har åldrats ganska illa. Texten håller dock fortfarande, tycker jag. En rolig grej med att skriva det här var att jag hamnade i en epostdebatt med Sonic-redaktören och rockjournalisten Johan Jacobsson inför publiceringen. Johans kunskap om tidig elektronisk musik överträffar min med råge - vi tvistade om huruvida man kan jämföra Scott med Stockhausen, huruvida han verkligen tillverkade en sampler, och vem som egentligen gjorde världens första glitchmusik. Vad tycker du? (skoja)

---


Sommarens bästa nya dansmusik är Booka Shades album Movements. Med hits som Mandarine Girl och Body Language har producentduon Walter Merziger och Arno Kammermeier dominerat electrohousescenen de senaste åren, men deras ljudlandskap är antagligen lite för mörka och dimmiga för att de ska kunna upprepa Mylo och Rex The Dogs crossoverframgångar. Däremot gör de parallellt med Booka Shade även den i praktiken mest kommersiella musiken som finns - reklamfilmmusik. Walter och Arno chefar sedan 1991 för produktionsbolaget Perky Park, som jobbar med företag som BMW och Levi’s. Samma briljanta ljuddesign som genomsyrar Movements hörs även i Perky Parks musik, men aldrig de subtila harmonier och smarta arrangemang som blivit Booka Shades signum. Det är snygg men uddlös musik, utan något som helst eget uttryck.

På Perky Parks hemsida finns en i övrigt mycket utförlig biografi, där allt som har med Booka Shade att göra helt utelämnats. Meriten ”världens bästa tyska dansmusikproducenter” skulle knappast skrämma bort potentiella uppdragsgivare, men det är inte otänkbart att herrarnas anseende inom housescenen skulle skadas om de inte så noga separerade Perky Parks verksamhet från allt vad Booka Shade heter.


Booka Shade är långt ifrån de enda inom dansvärlden som extraknäckt i reklambranschen. Underworld drev formgivarbyrån Tomato, med kunder som Nike och Pepsi, när de inte gjorde sin flummiga arenatechno. Mr. Oizos techhousepärla Flat Beat från 1999 blev den knorrigaste europeiska singelettan någonsin tack vare Levi’s-reklamen med den gula apan. På senare år har bland andra Moby och Röyksopp skördat stora kommersiella framgångar efter att de låtit sin musik figurera i reklamsammanhang. Till exempel Röyksopps musik kallas ibland föraktfullt för ”reklambyråtechno” - en utslätad, tv-anpassad variant av den musik som spelas i skumma källarlokaler världen över.


Den allra första reklambyråtechnon gjordes dock av en man vars musikaliska visioner var allt annat än utslätade.


Raymond Scott växte upp i mellankrigstidens New York, och skulle bli ingenjör innan han övertalades att söka in till prestigefyllda Institute of Musical Art. Scott, som spelade piano redan som tvååring, blev antagen och började snart spela i radiostationen CBS husband. Efter fem år hos radiojätten bildade han sin Raymond Scott Quintette (som i själva verket var en sextett, Scott tyckte helt enkelt ordet ”quintette” lät bättre).


Den unge orkesterledaren uppfann genren ”freak jazz” som en reaktion mot den enligt honom stagnerade swingjazzen. Så småningom började Warner Bros. använda Raymond Scott-kompositioner som Powerhouse och Dinner Music For A Pack Of Hungry Cannibals i Looney Tunes-serierna med Bugs Bunny och gänget. Dessa underbart infantila och stökiga jazzlåtar, återutgivna på Reckless Nights And Turkish Twilights (1992), spelades paradoxalt nog in under minituöst kontrollerade former. Scott gick tvärt emot jazzens improvisatoriska tradition, och tvingade undersåtarna i "kvintetten" att spela exakt som hans ofta löjligt komplicerade noter dikterade. Han blev snabbt ökänd för sin maniska perfektionism.


Kanske var det för att slippa handskas med ofogliga musiker som Scott mot slutet av 40-talet började tillverka några av historiens första elektroniska musikinstrument. Efter att ha komponerat en succéjingel åt Lucky Strike startade han bolaget Manhattan Research, Inc., ett dåtida Perky Park om man så vill, och inledde en framgångsrik karriär som producent av elektronisk radioreklam. Till skillnad från Booka Shade fick Scott utlopp för sina mest experimentella, skruvade idéer i just reklamjobben. Under hela 50- och 60-talen producerade han hisnande futuristisk reklammusik åt några av USA:s största företag, samtidigt som han utvecklade allt mer avancerade syntar, samplers och sequencers i sitt laboratorium. Praktverket var hans ”Electronium” – en ”instantaneous composition-performance machine” som mer eller mindre fungerade som dagens digitala MIDI-studior, med skillnaden att den vägde ofantligt mycket.


På dubbel-CD:n Manhattan Research, Inc. (2000) samlas merparten av Scotts elektroniska verk från 50- och 60-talen. Radiojinglarna ger en underhållande inblick i 50-talets konsumtionshysteriska USA, men framförallt är det hela en imponerande musikalisk biografi över en konstnär som likt få andra har gjort skäl för det slitna uttrycket ”före sin tid”. Scotts egensinniga små stycken framstår i efterhand som förlorade prototyper till all den elektronika som skulle ta sina former decennier senare. Låtarna är ofta kusligt lika nutida techno, ambient, och glitch, i såväl idé som utförande. Ändå förbises Scott nästan alltid när man talar om tidiga pionjärer inom elektronisk musik.


Kanske är förklaringen så enkel som att det anses vara lite finare att referera till ett krångligt Stockhausen-verk än till en tramsig radiojingel med avsikt att sälja en ny läsksort. Med tanke på det obestridliga inflytande Scott haft – inte minst som mentor åt en viss Bob Moog – kan hans frånvaro i musikhistorien nästan bara förklaras som ett klassiskt fall av unken snobbism.

Scotts vision var att få bort alla mellanhänder på vägen från producent till konsument. Framtidens musik, menade han, skulle förmedlas via tankeöverföring, direkt från kompositörens hjärna till publiken. Han slutade aldrig sträva mot det målet. Så sent som 1986 komponerade den då svårt hjärtsjuke Raymond Scott musik på en dator som stod vid hans sängkant. Han dog 1994, sorgligt bortglömd av en omvärld som precis hade börjat komma ikapp hans idéer.


Kornél Kovács

Inga kommentarer: