lördag, november 24, 2012

Svensk hiphop (Sonic, 2006)

Efter att ha intervjuat John Dahlbäck och skrivit Raymond Scott-fan fiction för tidningen Sonic gav de mig chansen att göra det här ganska långa reportaget, ett slags ögonblicksbild av Sveriges hiphopscen anno 2006. Jag träffade Fattaru, Max Peezay, Snook samt mannen bakom Whoa.nu och trixade ihop allt till min längsta publicerad text hittills. Sebastian Suarez-Golborne la in referenserna till Highway 61 Revisited och Straight Outta Compton - jag har aldrig lyssnat på Bob Dylan och koketterar gärna med det.

---

Den allra första mp3-filen jag någonsin laddade ner var Fattarus Hiphopsoldater, en liveinspelning från en 
hiphopklubb i Stockholm där rapparna Mackan, Mingus och Stuffe skrek ikapp om att ”spotta på offer”, ”klottra på slottet”, och ”pumpa rumpor fulla med murbruk”, samtidigt som deras dj Kojak lät beatet till Hip Hop med Dead Prez snurra på skivspelaren. Det är en fantastisk mp3:a som jag fortfarande gillar att plocka fram när jag känner för att hoppa runt och sparka på saker i min lägenhet, och det var säkert en ännu bättre konsert. 

Då, 1999, 
var Fattaru-pojkarna egentligen för små för att komma in på hiphopklubbar, men tillräckligt smarta, korkade, och snabba i tungorna för att få inte bara all annan svensk rap, utan all annan svensk popmusik överhuvudtaget att låta hopplöst omodern. Året innan hade Petter släppt sin debutskiva Mitt sjätte sinne och vänt upp och ner på svenskars uppfattning om vad man kan göra med hiphop i vårt land. Nu var stora rapsnöbollen satt i rullning. Fattaru skulle, mycket tack vare den oemotståndliga hitsingeln Mina hundar, komma att bli nästa stora grej – tonåriga rapstjärnor och mediala frontfigurer för en utvidgad Stockholmsrapkrets där även grupper som Ison & Fille och Fjärde Världen ingick.

För rapparna själva var det alltid självklart att det inte fanns någon sammanhållen hiphoprörelse – snarare ett fåtal producenter och andra nyckelpersoner som länkade samman olika kompisgäng – men i media och i folkmun kändes det precis så, som att scenen var ett faktum. Svensk hiphop var ett fenomen som växte parallellt med bredbandsutbyggnad och svensk invandrarkultur. Att tidningen du läser nu har en artikel om ”svensk hiphop” 2006, precis som den publicerade ett rundabordssamtal om det 2004, skulle givetvis framstå som ironiskt om det inte vore för att så många frågetecken fortfarande behöver rätas ut.

I en liten lägenhet i Skärmarbrink, söder om stan, sitter Fjärde Världen-medlemmen Tom Piha en marsdag sju år senare och minns tillbaka på det han inte riktigt vill kalla för glansdagarna:

- Fattaru, Ison & Fille, och vi fanns långt innan hajpen kom. Plötsligt kom något slags strålkastarljus och lyste på oss. Den där jävla strålkastaren går alltid vidare till nästa stora grej. Kvar står de som var med från början, plus alla nya som bara ville vara med och stå i strålkastarbelysningen. Det poppade upp hur många grupper som helst från ingenstans. Skivbolagen hade ingen koll på hur hiphop kan eller ska låta, de ville bara ha varsin rappare.

Det är bråda dagar för Tom – i slutet av 2005 släppte hans grime-alter ego Max Peezay den hyllade debutskivan Diskokommitén, som antingen är den första svenska grimeskivan eller den senaste bra svenska rapskivan, eller både och. När vi träffas har han tagit en veckas paus från en hektisk Sverigeturné. I teorin skulle Tom bara kunna livnära sig som akutinhoppare på inställda konserter med brittiska grimerappare, det svenska utbudet är som bekant väldigt begränsat. Istället är han en av landets mest bokade hiphopakter. Sin lediga vecka ägnar han åt att sköta promotion- och managementbolaget Devrims affärer tillsammans med VD:n och grundaren Ceylan Holago. Förutom Max Peezay och Fjärde Världen arbetar Devrim bland annat med akter som fransk-svenska producentparet Radioclit och technolegendaren Cari Lekebusch.

Toms bästa råd till de som vill göra rapkärriär idag är just att starta egna skivbolag och bokningsagenturer.

- De flesta som det går bra för har gjort det. Jag menar, Redline (The Latin Kings bolag som bland annat ger ut Fattarus skivor) går bra, Hemmalaget (Ison & Fille, Paragon) går bra, JuJu (Timbuktu med flera)… Det är så larvigt att folk fortfarande har som mål att bli signade, för nästan ingen av de som har hamnat hos ett stort skivbolag har gjort några pengar på det. Ska man dessutom hela tiden anpassa sig till vad storbolagen tror på för stunden, blir det ju helt meningslöst.


Från det bombastiska första spåret Presentation till avslutande Slum Village-pastischen Söt du är var Fatta Eld, Fattarus debut från 2001, full av den sortens energi, framåtanda och idealism som endast återfinns på riktigt bra debutalbum. "Det här är Mackabeus, felplacerad och ursinnig" är dessutom en lika hård inledning på en skiva som virveltrumman på Highway 61 Revisited eller "You are now about to witness the strength of street knowledge" på Straight Outta Compton. Skivan blev en liten försäljningssuccé och Fattaru kom att bli ett ballt inslag på välgörenhetsgalor i Globen såväl som svettiga klubbar landet runt.

När så 2003 års lågmälda och introverta uppföljare Jordnära kom hade strålkastaren Tom Piha pratar om redan hunnit gå vidare från Fattaru och deras krets. Skivan sålde knappt någonting.

När jag pratar med gruppen under slutskedet av arbetet med deras kommande tredje album Mina drömmars stad gör de ingen hemlighet av att andra skivans låga försäljningssiffror var en besvikelse.

- När vi gjorde Jordnära kändes det som att vi var en etablerad grupp, minns Mackan. Vi trodde inte det skulle bli någon större skillnad på responsen, snarare att vi skulle få någon slags respekt för att vi vågade förändra vår stil. Det är klart det var trist att folk inte kunde hänga med på det. Idag är det lite som att folk är rädda för att ens prata om Jordnära. Fan, ingen vill ju egentligen prata om Fatta Eld heller.

- Jag tittade i en musiktidning för ett tag sedan, fortsätter Mingus. Det var en recension av en ny rapskiva, och det stod ungefär ”först kom Latin Kings, sen kom Petter, sen kom ingenting, sen kom ingenting, sen kom ingenting och sen kom Ison & Fille”. Då tänker man, ”Ja, men vem var det som släppte den där skivan som sålde i 25000 exemplar och som hade helt sjukt stora hits egentligen?”. Recensionerna på Fatta Eld var bara positiva, vi vann två grammisar, var nominerade till sex, men nu är det som att det är pinsamt att ens ha gillat oss en gång i tiden.

- Det hade inte gjort någon skillnad även om vi hade värsta hitsingeln på Jordnära, menar Kojak. Det var ingen svensk hiphop som gick bra då och vi ville heller inte att folk skulle tro att vi försökte rädda scenen genom att släppa hits. Vi valde att skita i det.

- Vi gjorde en sådan där festlåt, med stark refräng och allting, men det kändes inte rätt att ha med den på skivan, så den fick bli en b-sida istället. Det finns ingen solklar hit på Mina drömmars stad heller. Ibland kan jag tänka att om det skulle dyka upp ett Mina Hundar-beat igen, då skiter vi allt och gör Mina Hundar 2, men det är som att det inte finns sådana beats längre. Det är samma sak med Petter, klart han vill göra Så Klart 2, men det dyker nog inte upp ett sådant beat, säger Mingus.

Mycket riktigt finns det inga hysteriska partyhits i stil med Mina hundar på den nya skivan. Det gör nog inte så mycket. Mina drömmars stad kryllar av andra slags bra beats och rim. När det är som bäst kombineras självsäkerheten från Fatta Eld med eftertänksamheten från Jordnära på ett sätt som får Fattaru att kännas mer sympastiska och angelägna än på någon av de två skivorna.

- Jag var ju sjukt deprimerad när vi gjorde förra skivan. Den här är mycket gladare. Jordnära var väldigt ärlig, nästan naturrealistisk, liksom. Där berättade vi allt om oss själva, det behöver vi inte göra den här gången. Vi berättar allt om allt annat istället, säger Mingus.


En av Fattarus främsta styrkor är Mackan, Mingus, och Stuffes från varandras helt åtskiljda rapstilar: Mackan lutar sig säkert tillbaka på en gudabenådad basstämma, Mingus har en unik monoton (in a good way) och vresig stil medan Stuffes röst är mjuk, böljande och artikulerad även i de skarpaste rimsvängarna. 

Denna bredd blir tydligare än någonsin på Mina drömmars stad, då samtliga tre rappare gör två sololåtar var på skivan. I funkiga Stockholmsnatt berättar Mingus en ”kanske inte sann, men vadå” historia om tonårspappan Johnnys missöden. 100:- är ett litet slackeranthem där Mackan radar upp olika saker som kostar hundra spänn – kontantkort, en fet tolva, två bärs i baren – för att sedan, över ett hetsigt minimalistiskt beat, konstatera att pengarna hellre kan läggas på en ”hundrasläng” (han menar knark, gott folk). Stuffe är helt lysande på Klassfoto, en smäktande pianoballad där han berättar små historier om sina gamla klasskamrater, en efter en från vänster till höger i skolkatalogen. Det är ett enkelt koncept, på gränsen till banalt, men utförandet är helt perfekt, och när trummorna försvinner ur beatet samtidigt som ett enkelt stråkljud dyker upp i bakgrunden kan man bara konstatera för sig själv att man precis fick gåshud av en ny svensk raplåt.

- Förra skivan var bra sammansatt rent musikaliskt, med en genomgående stämning, men vi sket i det den här gången. Vi har gjort varje enskild låt så bra som möjligt istället för att ha låtar som är bra för att de passar med varandra. Så nu kommer folk säkert klaga på att skivan är för spretig, att vi försöker ha med något för alla. Det spelar ingen roll, vad man än gör kommer folk kritisera, säger Mingus.

- Ja, fortsätter Stuffe, om ett beat är släpigt till exempel, kan de skriva på internet att beatet går i ”otakt”. ”Vadå, det här är skitdåligt, beatet går i otakt”, så kan de skriva. Men jag har aldrig haft något medlemskap i något Whoa eller sådant. Kompisar läser det och så skvallrar de till mig.


Det går inte att prata om svensk hiphop idag utan att nämna internet-communityt Whoa.nu. När tidningarna slutade skriva om hiphop stod Whoa stadigt kvar och under de senaste hårda åren, då försäljningssiffrorna och mediebevakningen har blivit allt mindre, har aktiviteten på Whoa ökat lavinartat. Grundstommen i communityt är diskussionsforumen, uppdelade i ett trettiotal kategorier, där medlemmarna pratar om musik, politik, och annat skoj. Därtill finns redaktionella avdelningen ”veckans mp3” samt en öppen mp3-avdelning där vem som helst kan ladda upp sin låt. När jag skriver det här har 16 olika artister lagt upp nya låtar under de senaste 24 timmarna.

Så gott som alla som har något med svensk hiphop att göra har, om inte ett medlemskap i, så åtminstone en åsikt om Whoa. Någon motsvarighet inom andra musikscener i Sverige, att en enskild webbsida blir så allmängiltlig att den i princip inte längre går att separera från scenen den bevakar, går inte att hitta.

26-åriga Markus Olausson startade Whoa tillsammans med kollegan Ola Johansson i slutet av 2001. Han ser två huvudsakliga anledningar till varför internet har kommit att spela en så stor roll inom svensk rapmusik.

- I Sverige slog hiphopen igenom på allvar i slutet av nittiotalet, och i samma veva blev internet en självklar del av människors liv. De ungdomar som fastnade för hiphopkulturen tog alltså samtidigt till sig internet, och eftersom hiphopen vid den tiden var något nytt för många i Sverige såg man möjligheterna i att bygga webbsidor och sprida information om musiken, artisterna och kulturen. Den andra anledningen är att hiphopmusik ofta framställs av ett stort antal olika personer - någon rappar, bjuder in några andra rappare att medverka, någon producerar, någon annan scratchar, någon sjunger en refräng, och så vidare. Med hjälp av internet kan man samarbeta städer och länder emellan, och detta har resulterat i en del mycket intressanta projekt.

- Internet innebar att folk i små byar plötsligt kunde nå ut till hela Sverige, säger Tom Piha. Det folket hade inte något Kafé 44 eller Lava att gå till för att visa upp nya grejer, som vi i Stockholm. De hade kanske ett hiphop-jam om året, och resten av året fick de sitta i en skolklass där alla lyssnade på dansband. Det måste ha varit skitjobbigt.

Baksidan av nätets inverkan på hiphopscenen, menar Tom, är att folk så småningom blev allt för bekväma och stannade online för gott, istället för att verka i den ”riktiga” världen.


- Jag får flera mail om dagen från nya rappare som skickar låtar och vill att jag ska lyssna, men det känns som att de inte ens existerar i verkligheten. De finns bara i cyberrymden. Idag är det hur enkelt som helst för rappare att sprida ut de absolut första låtarna de gör, och den enorma massan av folk som gör det på hobbynivå dränker alla andra i samma hav. Om vi ska rädda svensk hiphop behöver vi först eliminera internet.

Markus Olausson håller inte riktigt med:

- De som slår igenom på internet och är riktigt duktiga har inga problem att nå fram även på andra plan. Killarna i Snook är väl ett bra exempel på detta. De har gått från att spela på små hiphopklubbar och lägga upp någon mp3:a på nätet till att gå hem hos en väldigt bred massa, sälja skivor och uppträda i tv.


Snook är idag en av Sveriges största, konstigaste och mest hatade hiphopgrupper. De hör inte hemma i någon av de större, överskådliga grupperingarna som finns på svenska rapkartan. Mr. Cool, deras största hit, är en ganska harmlös, trallvänlig rockflirt, som tyvärr var omöjlig att inte hata när den, tillsammans med Nic & The Familys Hej Hej Monica och den där onämnbara tröjlåten, var en av tre landsplågor som gjorde det lite hemskt att bo i Sverige under sommaren 2004. Adams-Ray och Kihlen som utgör gruppen arbetar för tillfället febrilt med den kommande uppföljaren till debuten Vi vet inte vart vi ska men vi ska dit. Förstasingeln Snook, svett och tårar kan med sitt poppiga tempo och uppitchade refräng kanske bli en lika stor hit som Mr. Cool.

- Just nu spelas singeln i hela Skandinavien. Det går bra i Danmark, de gillar det. C-rotation i Norge liksom, det är jävligt skönt, säger Kihlen när jag träffar duon i deras nybyggda studio på Gärdet i Stockholm, och känns som den gladaste svenska hiphoparen jag träffat i hela mitt liv.

I varenda ofördelaktig recension och hatiskt foruminlägg som har behandlat Snook har de fått epitetet ”Lindigö-rappare” slängt på sig, vilket har sin bakgrund i att Adams-Ray bodde några år på rikemansön utanför Stockholm. Det säger ganska mycket om en hiphopscen som fortfarande är helt besatt av idén om att vara ”äkta”. Adams-Ray vann freestyle-SM mot undergroundhjälten Professor P, men ljudbilderna i Kihlens produktioner ligger ofta närmre valfri Markoolio-dänga än de ideologiskt korrekta beats som brukar ackompanjera tekniskt skickliga battle-rappare. Sådana tvetydigheter provocerar uppenbarligen.

Enligt Kihlen har det uteslutande varit till Snooks fördel att bli konstant bespottade.

- Vi har kunnat hålla oss lite isolerade. Man märker att många av de där kollektiven, de som ingår i ”scenen”, växer ihop lite, och gästar varandras skivor fram och tillbaka. Man blir som man umgås, antar jag.

- Medan vi är biologiskt överlägsna, som en ö i Stilla havet, fyller Adams-Ray i.

- Vi är så långsamma och noggranna när vi spelar in, och vi har hållit en slags exklusivitet med det vi släppt, istället för att vara med på vad som helst så fort vi får chansen, säger Kilhlen. Vi har aldrig varit med på ett mixtape till exempel, trots att vi blivit tillfrågade jättemånga gånger. Det sätter väl en särprägel. Och eftersom vi inte har räknats som en del av den svenska hiphop-scenen, har vi heller inte haft något ansvar gentemot den. Det är skönt.


Mackan i Fattaru är aningen irriterad på vad han uppfattar som en växande alienation svenska rapkollegor emellan.

- När vi började göra musik brukade vi gå och kolla på de andra hiphopgrupperna när de uppträdde, man var peppad liksom. De nya rapparna idag är inte några frekventa konsertbesökare direkt. Det verkar som att folk inte är intresserade av andra som håller på, utan alla tycker att de själva gör den ultimata svenska rapmusiken, och så ignorerar man resten av töntarna.

- Det är så pass många som håller på nu att det inte finns några fans över, menar Mingus. Alla är rappare eller producenter, ingen vill gå och stötta någon annan som man tycker är sämre än en själv

- Framtiden hänger väl på de som är 15 och lyssnar på Voice nu. Den sortens kommersiell hiphop är fortfarande stor. Vissa av deras lyssnare kanske kommer börja gilla hiphop på riktigt så småningom. De som kan dansa till ett hiphopbeat men inte har något större intresse än så, som idag tycker att 50 Cent är cool men Fattaru är töntar, det är dem man måste fånga upp, menar Kojak.

Tom Piha är nog inte helt allvarlig när han vill ”eliminera internet”. Men han hoppas att även framtidens rappare kommer besitta den kämparglöd han och hans kamrater hade när de började sina karriärer.

- När vi kom upp kostade det massa pengar att spela in. Det fanns knappt några hemmadatorer. Ville man nå ut med sin musik fick man göra kassetter eller pressa upp vinyl. För vinyl behövde man pröjsa tio tusen. Alltså var du tvungen att verkligen lita på ditt material, så pass mycket att du kunde lägga ut tio lax på två låtar. Om man inte är redo att offra sitt liv för att spela in och investera sina sista pengar på utrustning så är man faktiskt inte värd att slå igenom.

Kornél Kovács